Algots lyckodag

Idag blev vår lilla Lord salig, hans gamla familj kom nämligen på besök.  Vilken överraskning det blev för honom, han blev helt vild av lycka, visste inte hur mycket han skulle visa vad han tyckte om dom. När de sedan for hem till Norrfjärden grät han vid dörren så jag fick avleda honom med älsklingsleksaken, så nu är jag alldeles slut. Till saken hör också att Algots favorit nr 1 (HUSSE) är på jobbet och kommer inte hem förrän i kväll, han har nämligen ingen att reta och härja med. Husse kan han nämligen härja med, han har inga begränsningar som tråkiga matte har.
Äntligen känns det som vår, jag slipper då i alla fall halka fram i livet. Fåglarna är något nytt för Algots öron så dom måste han skälla ut. Han vet ju inte var dom finns, dom låter ju bara. Mycket irriterande. Ibland skäller han ut grannbarnen också bara för att han hör dom, han vet ju inte heller var dom finns. Det är inte lätt att vara en liten hundvalp på snart 5 månader.

"Thank havens for good busdriver" and Lilian

Vilken morgon.....spöregn när jag skulle gå till bussen men det var inte så halt och jag var så i sömn att jag inte förstod vad som väntade längre upp i träsket. Uppvaknandet blev en mardröm, jag höll inte på att komma över gatan till busshållplatsen, det var med myrsteg som det till slut lyckades. Pustade ut när jag förstod att jag fortfarande var vid liv. Hoppade på bussen och trodde det var rätt buss men det visade sig att den var 17 minuter försenad och att det var den sista bussen den här förmiddagen, tur för annars hade jag väl stått kvar där än, för jag hade aldrig korsat den vägen igen. Sedan gick det nästan inte att svänga till vänster, vid första hållplatsen blev vi nästan kvar, tog väl 5 minuter innan vi var på väg framåt, då hade vi mest åkt bakåt. Som tur var hade jag vännen och medmänniskan Lilian vid min sida som när vi första gången höll på att välta redan hittat hammaren för att kunna slå sönder rutorna för att ta oss ut. Då var jag hysterisk! Sedan höll vi på att köra på en bil som tur var gled åt andra hållet medan vi med buss gled åt andra hållet. Bussturen som i regel brukar ta 10 minuter tog nog 45. Det var tack vare en skicklig busschaufför som vi överlevde. När vi väl var framme stannade bussen där den kunde så det vara bara att hoppa av. Då väntade nästa mardrömsfärd, att ta sig in till entrén på det mest hala underlag som någonsin skådats. Jag hade som tur var fortfarande medmänniskan Lilian vid min sida, hon hade inget val eftersom jag liksom hade hakat mej fast i henne och skrek "du lämnar mej inte"! Hon försökte optimistiskt få mig att åka skridskor, fick ganska snart ge upp eftersom det är något jag aldrig har lärt mig, jag hängde i hennes arm och till slut såg jag ut som 97,5 år gammal, skrek hela vägen och var livrädd. Det tog ca en kvart att släpa mej de 20 m som var kvar till dörren, då var jag nära döden. Så därför "Thank haven´s for good busdrivers" and Lilian.
Glad påsk!